Jag har funderat i flera dagar på vad jag ska skriva i detta inlägg. Men jag vet knappt hur jag ska börja. Hur hamnade vi här? Krig, lidande, död och sorg. Pandemin hann knappt börja avklinga förrän det var dags för nästa katastrof. Det blir så tungt, så förtvivlat även för oss som inte är direkt berörda. Men det är ju ett grannland, så det berör oss ju alla. All kärlek och omtanke till alla som är drabbade. I krig finns det bara förlorare.

Hur gör vi då för att inte hopplöshetens klor ska gripa tag i oss. Jag tror att vi alla behöver våra andningshål. En stund då allt får kännas lite som vanligt. Glädjen över vårens ankomst, fåglarnas sång och droppandet när snön smälter. Det är viktigt att njuta av de små och stora ögonblicken.

Jag tror på att träffas och ha det trevligt tillsammans, att glädjas över vänskap och samvaro. Jag tror på att se fram emot odlingssäsongen eller planera för nästa stickprojekt. Jag tror att vi blir starkare om vi försöker fokusera på det som ger oss energi och glädje. Att sticka och virka gör gott för själen så fortsätt med det och låt det bli det andningshål som vi alla just nu behöver.