Att sticka en Spedetröja är nog bland det svåraste jag har gjort. Det har ingenting att göra med att det skulle vara extremt svårt rent tekniskt. Visst stickorna är minimala 1,5 och det har sannerligen sina utmaningar. Jag har inget mönster, utan stickar efter egna skisser och det gör mig nervös med jämna mellanrum, för man vill ju inte repa upp! dessutom ska tröjan slutligen dekoreras efter alla konstens regler, vilket blir en tuff utmaning i sig, men den ser jag bara fram emot. Den svåraste utmaningen är den mentala, för du kan sitta och sticka en timme utan att du kan se att det har hänt något och det gör det hela ganska krävande och får det att kännas lite tröstlöst mellan varven.

Nu har jag kommit över den första platån och kunnat lägga upp några klippmaskor för ärmarna. Jag har dessutom påbörjat ett mönster mitt fram på tröjan, som jag tycker blev väldigt dekorativt. Nu ska jag bara sticka rakt upp och vet ni, jag har därmed stickat mer än hälften av fram och bakstycket och den känslan är fantastisk.

Mitt i allt så är projektet ändå riktigt beroendeframkallande 😉 jag har stickat maniskt hela långhelgen och det tog mig ett stort steg framåt i projektet, inte minst mentalt. Nu planerar jag sticktid på bussen, på lunchen, på morgonen osv. allt för att lägga centimeter efter centimeter bakom mig och hinna sticka mina 8-10 varv per dag. Tur att jag har min varvtråd till hjälp.