Vissa projekt visar sig vara ganska tråkiga när man börja sticka eller virka på dem. Man kommer ingenstans. De är inte roliga. De är mest tradiga och risken för att de aldrig ska bli klara är ganska stor. Andra projekt är roliga, ibland lite överraskande och man ser fram emot att få arbeta med dem en stund. Och så finns de där projekten som liksom drabbar mig. De tar tag i mig och jag vill inte göra annat än att jobba på dem. De har något extra som helt kickar igång mig. Känner ni igen er?

Just nu har jag förmånen att få jobba med ett sådant projekt. Det är lite tudelat eftersom att jag vet att jag borde lägga tiden på ett par andra projekt, men jag kan inte stå emot detta projekts lockelser.

Jag ska virka mig en kofta av en variant på mormorsrutor. Jag har inte hela designen klar för mig ännu men vet på ett ungefär hur jag ska göra så nu låter jag den långsamt växa fram. Garnet är diverse härvor från olika lokala garnproducenter på Gotland, i Skåne och i Hälsingland som jag samlat på mig under åren och som jag blandar med garn ifrån restgarnslagret, både stora och små restgarnsnystan. Vissa räcker bara till en ruta och bara den mittersta cirkeln, medan andra återkommer på flera olika ställen på koftan.

Jag har funderat mycket på vad som trollbinder mig med detta projekt och jag tror ärligt att det är att jag känner mig så ohämmat kreativ och att det är så härligt att prova olika färgkombinationer tillsammans med de naturliga tonerna i beige, brunt och grått. Jag vet ju inte ens om det kommer att blir bra, men det spelar ingen roll just nu. Jag bara virkar på ändå. 😎

Jag måste visst gå och jobba nu, så min kofta får vänta till kvällen. Det känns som en evighet dit… och jag längtar redan.